Bakgrund
Redan under
folkvandringstiden (Kristi födelse – 500-talet) började
inbyggarna i Norden att sluta sig samman i byar av olika storlek. En by
bildades på grund av medlemmarnas behov av varandras hjälp.
Den blev böndernas borg och skydd mot inkräktare. Något
statligt skydd fanns inte. För att tillgodose gemensamma intressen
bildades byalag.
Dessa hade redan under forntiden en bystämma som reglerade alla arbeten
och bestämde tid för sådd och skörd. Större
delen av marken i byn ägdes gemensamt och fick namnet allmänningar.
Brännös
fem hemman
Namnet Brännö
är mycket gammalt. Redan i de isländska sagorna nämns Brännöarna,
som den plats där vikingarna samlades till marknad.
Bland forskare har man diskuterat uppkomsten av namnet.
Den vanligaste tolkningen är att det syftar på bränningar
från havet.
Redan i 1550 års jordebok talas om fem hemman på Brännö
med namnen, Bergegården, Faggegården, Klavesgården,
Norgården och Sörgården.
Vid denna tid fanns det bara 13 skattebönder i det område,
som nu är stadsdelen Styrsö.
Enligt 1670 års jordebok var Brännös hemman ”Lootzhemman”
Varje hemman utgjorde ett mantal, d.v.s. den kunde försörja
en familj.
Den skatt man betalade till kronan baserades på mantalet.
Eftersom Faggegården ansågs ha mindre skattekraft, sänktes
dess mantal till hälften på 1720-talet.
Dessa gårdsnamn fanns kvar i fastighetsregistret ända till
1980-talet, då centralbyråkraterna i Stockholm med mycket
svaga skäl beslöt ta bort dem. Som exempel heter det i dag bara
Brännö 1:41, i stället för det gamla Brännö
Bergegård 1:41.
Brännö byamän
Den första
enkla byordningen för Brännö By kom 23 maj, 1818.
Redan 3 september, 1834 beslöt byamännen att anta en mera omfattande
byordning. Två byåldermän skulle tillsättas i början
av maj varje år.
Om någon bröt mot ordningsbestämmelserna i byordningen,
blev man bötfälld. Av utdömda böter gick 1/3 till
byns ordningsman, 1/3 till öns fattiga och 1/3 till öns kassa.
Någon gång under senare delen av 1800-talet har det gjorts
en förändring av byordningen, eftersom det efter sekelskiftet
fanns en ”byman”, som hade uppdraget att sköta de gemensamma
angelägenheterna.
Från 1915 till 1934 verkade följande bymän: Carl Johansson,
Johan Silfverblad, Carl Andreasson och Josef Eliasson.
Varje vår hade man bystämma. Det var många frågor
som kom upp på dessa stämmor, Förutom att godkänna
bymannens åtgärder, höll man auktion på de holmar
och skär, som skulle arrenderas ut.
De som inte hade tillräcklig ängsmark på själva ön,
behövde slå det lilla gräs, som fanns på holmarna.
Vikarna i Vassdal och Ramsdal kunde byborna också arrendera.
Under 1920- och 1930-talen hade bystämman många sammanträden
på grund av de ständiga konflikterna med kronan om holmar och
skär. Tillsammans med bymännen Carl Andreasson och Josef Eliasson
lyckades A. G. Bjulén vid domstolarna med stor framgång föra
öns talan.
Böttö, Gäveskär, Inholmarna och framför allt
Vinga hade av hävd tillfört brännöborna och kronan
fick ge sig. Kronan exproprierade Vinga och ersättningen räckte
till att betala det pågående laga skiftet.
Brännö Bys Skifteslag
Det kom en
ny lag bysamfälligheter 1921. Byamännen anpassade sina regler
den 19 november 1934, precis 100 år efter den första riktiga
byordningen till denna lag. Man bildade Brännö Bys Skifteslag,
som skulle förvalta de områden som i laga skiftet blivit avsatta
för gemensamt behov. Det rörde sig om hamnar, badplatser, vägar,
brunnar m.m..
Det utsågs en styrelse på tre personer. Årsstämma
med byborna hölls i mars varje år. Vid några tillfällen
blev det extra möten.
I samband med laga skiftet på Brännö fick man en riktig
förteckning över varje fastighets mantal. Dessa mantal bestämmer
andelarna i de samfällda mark- och vattenområdena och därmed
röstetalen i skifteslaget.
Brännö
Bys Samfällighetsförening